Har du någonsin använt Photoshops verktyg 'Content Aware Fill' för att bli av med några fula föremål i din annars perfekta bild? Har du någonsin beskurit din bild för att ge den en mer tilltalande komposition? Jag vet att jag har gjort båda gånger vid många tillfällen och jag känner ingen skuld eller någon ånger alls.
Plastpåsen som du inte märkte
Här är ett exempel på ett skott jag tog i Monument Valley i Utah. Förgrunden var helt täckt av kull, så under redigeringen bestämde jag mig för att klippa ut de mer uppenbara gärningsmännen som den här plastpåsen. Ska jag ha lämnat det kvar? Vad är en acceptabel nivå av efterbehandling och ändring?
Jag är nyfiken på att veta var du tycker att gränsen ska dras? Skulle du bedöma mig för att ha klonat ut den plastpåsen? Kanske skulle jag ha gått och plockat upp det, hur som helst, det har gått bort från mitt skott och jag är nöjd med resultatet.
Sanning eller skönhet, den gamla frågan?
Landskapsfotografer som jag skapar alltid kompositer av flera bilder bara för att få turister och andra fotografer ur våra bilder, det är ingen stor sak. Eller är det? Är du en av de styva puristerna som tror att kameran inte ska ljuga, inte ens en tonårig liten vit lögn? Men om du gör det, ligger inte kameran i det ögonblick du ramar in ditt noggrant placerade tag och slår på slutaren?
Jag kan se båda sidor av argumentet. Men med tanke på valet att utföra en hänsynslös beskärning och skaffa en vaktmästare, eller lämna min bild orörd och för evigt fördöma den till en digital kyrkogård, går jag till den förra tack så mycket.
Här är en av de allra första bilderna jag tog med en DLSR från 2010. Jag klippte ut alla människor ur bilden eftersom de inte lade till kompositionen på något sätt. Örnen som blickar bland er kommer att upptäcka var jag blev lat med mitt ”folkborttagning”. Se den oförändrade versionen under den och berätta för mig om jag passerade linjen.
Var slutar det?
Problemet är var do ritar du gränsen? När bestämmer du att tillräckligt är tillräckligt och att bilden ska lämnas i fred? I slutändan är det upp till dig som fotograf och din kreativa vision, men det finns tillfällen där fotografering används som ett korrekt historiskt dokument. Inom fotojournalistik litar vi på att en fotograf berättar en historia och fångar en stund i historien, om än ur sitt eget unika perspektiv och hur de väljer att rama in ett skott.
Kan det inte hävdas att en fotograf som väljer att utelämna vissa element manipulerar tittaren lika tydligt som när de hugger ut en ful plastkasse i Photoshop?
Tänk på fastighetsfotografen som noggrant lyckas utesluta sprickhytten intill miljontalshemmet, ingen förändring men fortfarande en liten vit lögn.
Det är så väldigt subjektivt och sanningen är att du aldrig skulle veta skillnaden om fotografen inte erkänner.
Åh vad är det här nedan? Min frus 24-105 mm lins kryper in längst ned till höger om mitt skott, nu finns det en överraskning. Vad tror du är chanserna att jag ska lämna det i min slutredigering?
Var ritar jag gränsen?
Som landskapsfotograf strävar jag efter att hålla alla de permanenta eller naturliga elementen i mina bilder intakta. Jag tappar inte för att ta bort en kasserad vattenflaska som jag inte hade märkt när jag fotograferade. Jag slår inte ett ögonlock när jag skjuter ut min frus vänstra fot när hon tillförlitligt går in i hörnet på min ram bara en bråkdel innan jag slår på luckan.
Jag drar dock gränsen för att ta bort eller flytta föremål som är naturliga eller permanenta. Om det finns ett träd eller till och med en lampstolpe på en mindre än idealisk plats i min komposition ändrar jag inte det. Jag vill att betraktaren av min bild ska kunna stå exakt där jag stod när jag tog bilden och veta att allt är på rätt plats. Detta inkluderar inte de använda kondomerna och KitKat-omslaget.
Säg mig, var ritar du gränsen? Låt debatten börja!
Dela i kommentarerna nedan var du står om detta ämne. Gör du någon efterbehandling på dina bilder, och i så fall hur långt tar du den? Hur långt är för långt? Låt oss diskutera det.